Per Björklund

Fördjupning


Per Björklund
Fria Tidningen

Finansieringsgapet: från problem till möjlighet

Välfärdens kostnader kommer att skena i framtiden, enligt en lång rad larmrapporter. Men det beror inte på den åldrande befolkningen utan på stigande förväntningar när vi blir rikare. Därmed öppnas en enorm marknad för privata entrepenörer.

En strid ström av utredningar har de senaste åren ägnats åt frågan om välfärdens framtida finansiering. Allra störst genomslag fick kanske den rapport som Sveriges kommuner och landsting, SKL, presenterade i april 2010. Det dramatiska budskapet att kommunalskatten fram till år 2035 måste höjas med 13 kronor kopplades i mediernas rapportering ofta till frågan om Sveriges åldrande befolkning. SvD varnade till exempel för en ”kommunal skattechock”, eftersom ”andelen äldre med behov av vård och omsorg stiger snabbt de närmaste decennierna.” I Sveriges Radio rapporterade Ekot att kommunalskatten måste höjas ”bland annat för att andelen äldre med behov av vård och omsorg stiger snabbt de närmaste decennierna.”

Att många journalister valde att vinkla nyheten på det sättet är inte förvånande eftersom stora delar av rapporten ägnas åt ingående analyser av den demografiska utvecklingen. Till exempel görs en stor poäng av att antalet personer över 85, en vårdkrävande och därför kostsam befolkningsgrupp, kommer att fördubblas fram till år 2035. Faktum är att SKL:s utredare tycks ha valt år 2035 som utgångspunkt för sin analys just därför att ökningen är exta stor under åren 2025-2035. En slarvig läsare – eller en stressad journalist som snabbt skummar igenom texten – kan därför lätt förledas att tro att just denna utveckling har något samband med förutsägelsen om en kommunalskatt på 45 kronor år 2035.

Den som läser vidare i SKL:s rapport finner dock den något förvånande slutsatsen att de demografiska förändringarna inte kräver ”nämvärt ändrad finansiering de närmaste 25 åren.” Den totala skattehöjning som kommer att krävas för att behålla nuvarande standard inom välfärden när befolkningen blir äldre är 1 krona och 40 öre. Diagramet här intill – hämtat från SKL:s rapport – illustrerar detta tydligt: den nedre kurvan visar det skattetryck som krävs för bibehållen standard inom välfärden givet väntade demografiska förändringar. Den övre kurvan visar det så kallade ”plus1alternativet”, som bygger på antagandet att kostnaden för välfärden ökar med 1 procent årligen, utöver vad de demografiska förändringarna kräver.

Större delen av den skattehöjning på 13 kronor som SKL förutspår beror helt enkelt inte på den åldrande befolkningen utan på ”ökade förväntningar” eller ”höjd ambitionsnivå” inom välfärden. I korthet bygger argumentet på att vi i framtiden inte kommer att nöja oss med bibehållen standard utan tvärtom ställa högre krav på den offentliga välfärden. De kommande 30 åren väntas den privata konsumtionen fördubblas, och i takt med att vi blir rikare kommer vi också efterfråga bättre vård och omsorg, inte minst i livets slutskede. Kruxet är att samtidigt som medborgarna väntas vilja lägga en del av den framtida välståndsökningen på tjänster som idag utförs i offentlig regi, så antas vi inte vara beredda att betala för det via skattsedeln.

Om det senare antagandet är realistiskt är upp till var och en att själv bedöma. Men faktum är att långtifrån alla som studerat frågan betraktar ovanstående scenario som enbart ett problem. Det omtalade finansieringsgapet mellan växande efterfrågan och det offentligas möjligheter att möta denna med hjälp skattefinansierad verksamhet kan ju också betraktas som en oexploaterad marknad. I slutrapporten från den omtalade Borg-kommissionen antyds mycket riktigt att ett stort problem med dagens välfärdssystem är att det hämmar välfärdssektorns utveckling till en ”expanderande näring” som skapar jobb. Lösningen är enkel: öppna upp för privata alternativ som ett komplement till den offentliga välfärden, som bör begränsas till särskilt angelägna behov.

Den stora pensionsreformen på 1990-talet lyfts av Borg-kommisionen fram som ett föredöme, just därför att den kombinerar reducerad grundersättning med ökat personligt ansvar: privat pensionssparande so m komplement till en allt snålare statlig pension. Genom att utsträcka samma princip till all offentlig välfärd ska finansieringsgapet slutas och alla medborgare ”få tillgång till den vård och omsorg de vill betala för – kollektivt eller enskilt.”

Åt var och en efter plånbokens tjocklek. Så blev välfärdens framtida finansiering först ett problem, och sedan en fantastisk möjlighet för skatteparadisens entrepenörer.

 

Måste välfärden bli dyrare?

Både SKL och Borgkommissionen utgår i sina beräkningar från att välfärdens kostnader kommer att öka med 1 procent årligen framöver, oberoende av demografiska förändringar. Att man valt just den siffran beror på att det var så mycket som kostnaderna ökade i snitt mellan åren 1980 och 2005, enligt en tidigare rapport – ”Välfärdsmysteriet” – som SKL publicerade 2008. Att det inte resulterat i höjda skatter beror bland annat på att lönerna för de anställda i välfärdssektorn utvecklats betydligt sämre än för anställda i privat sektor.

En nogrannare läsning av Välfärdsmysteriet ger dock skäl till eftertanke. Det visar sig nämligen att en mycket stor del av kostnadsökningarna skedde under 1980-talet, i synnerhet före 1985 när den offentliga välfärden fortfarande var under utbyggnad. Stora reformer som utökad barnomsorg, treårigt gymnaisum för alla och ökat stöd till funktionsnedsatta förklarar också en del av de ökade kostnaderna.

Men är det rimligt att tänka sig en permanent expanderande välfärd?

Det är talande att SKL och andra bedömare låter sina prognoser sluta några decennier fram i tiden. Den logiska konsekvensen av deras antaganden är att den expanderande välfärden på sikt kommer att kräva ett skattetryck på uppemot 100 procent.

Fakta: 

<h2><span style="font-size: x-small;"><strong>Tema: Välfärd<br> </strong> •&nbsp;<a href="http://www.fria.nu/artikel/93245">Etablerade myter dödar debatten om välfärden</a><br> •&nbsp;<a href="http://www.fria.nu/artikel/93244">Finansieringsgapet: från problem till möjlighet</a></span></h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Gerillaodlare tar tillbaka stadens grönska till folket

Med fröbomber och spadar, ibland under nattmörkrets beskydd, har en ny gerillarörelse vuxit fram i Sverige. Budskapet är att ta till vara på obrukade ytor där mat kan odlas samtidigt som staden pyntas i grönt. Gerillaodlare agerar nära dig, mitt i centrala Uppsala.

De lever mitt i en krigszon

Afarfolket är en etnisk grupp som är spridd över afartriangeln, kallas också Danakilöknen, vilken delas mellan sydöstra Eritrea, nordöstra Etiopien, sydvästra och norra Djibouti – många av dem lever som boskapskötande seminomader medan andra har blivit bofasta.

Afartriangeln är redan en av jordens mest ogästvänliga, torra och varma platser. Trots detta har villkoren förändrats till det sämre för Afarfolket. Förutom svält och sjukdomar hotas nu afarerna av utrotning genom att de hamnar mitt i korselden mellan de tre länderna som genom olika konstellationer och grupperingar är i krig.

© 2014 Uppsala Fria