Uppsala Fria

Kriminalisering av ett bildspråk

Graffitin som konstform har nu många år på nacken. Den dök upp i New York i början på 70-talet för att sedan spridas ut över världen och bli ett av de mest naturliga inslagen i en stadsmiljö. Graffitin har förknippats med vandalisering, skadegörelse och kriminalitet men den har även betraktas som en konstform som kritiserar systemet och tar upp frågan om vem som har rätt till det ¿offentliga rummet. Vad graffitin är går kanske inte att svara på eftersom samma fråga får olika svar beroende på vem man frågar. Men om man frågar utövarna själva, graffitimålarna, så är svaret lätt: graffitin är en konstform, ett bildspråk. Och bara totalitära samhällen försöker förbjuda ett ovälkommet bildspråk men ändå har graffitin i demokratiska samhällen bekämpats med alla möjliga medel.

I Sverige var debatten om graffitins vara eller icke vara ofta hätsk. Huvudstaden Stockholm gick i bräschen och införde under 90-talet en uttalad nolltoleranspolicy och många andra svenska städer följde efter. Däribland Uppsala där kommun, polis och medier gick samman för att motarbeta och svartmåla konstformen och dess utövare.

-– Graffitin fanns knappt i Uppsala när jag började måla och på den tiden visste inte polisen hur de skulle hantera det. Det var olagligt men synen var fortfarande någorlunda positiv. Jag startade till och med en graffitiskola i början av 90-talet. Men efter en stor hiphop-festival som vi arrangerade 1992 i Gottsunda så ändrades kommunens inställning mot graffitin. Mycket på grund av hur det kom att vinklas i media, säger Pär Andreasson från Uppsala som har målat graffiti sedan mitten av 80-talet.

Inställningen från Uppsala stads sida var att betrakta all form av graffiti som skadegörelse, som klotter, och från kommunens håll skulle man varken uppmuntra eller ens stödja legala graffitiprojekt. Frågan om väggar kom att bli en viktig symbolfråga – graffitimotståndarna hävdade att en laglig vägg bara fungerar som en grogrund till att fostra framtida ”klottrare”. För graffitimålare var det själva avsaknaden av lagliga alternativ som ledde till kriminaliseringen av en konstform och dess utövare. I Uppsala finns det fortfarande inga lagliga väggar.

– Jag blev gripen av polisen några gånger och fick kanske någon bot men jag slutade inte för det. Till slut lämnade jag Uppsala. Som bildkonstnär fanns det ingen möjlighet att fortsätta utvecklas i staden, säger han.

Pär Andreasson flyttade 1999 till Malmö som då var en av få kommuner som inte hade antagit en anti-graffiti-policy. I staden fanns exempelvis redan ett par lagliga väggar sedan flera år tillbaka. Även om det även där fanns en del graffitimotståndare så var de flesta av kommunens politiker och tjänstemän överens om att försöka bekämpa konstformen inte var rätt väg att gå.

– I Malmö har vi en ganska positiv inställning till subkulturella yttringar. Vi vill att Malmö ska vara en delaktig stad som inte bara bygger på gamla principer. Då måste stadsutvecklingen spegla de mångkulturella yttringar som finns här. På så sätt blir graffitin en del av något större, säger Patrik Widerberg som är biträdande avdelningschef på stadsmiljöavdelningen på gatukontoret i Malmö.

Men Malmö är nu för tiden inte den enda staden i Sverige med lagliga väggar. Städer som Norrköping, Sundsvall, Umeå och Gävle med flera har nu upplåtit plats i det offentliga rummet åt målare. Till och med Västerås som tidigare fört en hård nolltolerans har sedan juni i år en stor laglig vägg i ett industriområde. I Stockholm och Uppsala gäller dock fortfarande gamla policys och handlingsplaner mot klotter och graffiti. Men även där verkar en uppmjukning vara på gång. På Kulturhuset i Stockholm pågår just nu utställningen Street smart där graffiti- och gatukonstnärer får visa upp sina verk. En utställning som hade varit omöjlig för bara några år sedan. Det menar i alla fall Tobias Barenthin Lindblad som är förlagschef på Dokument Press i Stockholm, ett förlag som bland annat ger ut böcker om den svenska graffitiscenen.

– Det har skett en förändring de sista två åren. Det har dykt upp ett ifrågasättande och jag tror att det beror på ett generationsskifte. Tidigare har debatten präglats av okunskap. Men nu har man lärt sig att skilja på graffitin som estetik och som brottslig handling. För mig är graffitin i grunden en medborgarrättslig fråga. Det måste få finnas en offentlig plats som folk får använda sig av, säger Tobias Barenthin Lindblad.

I centrala Uppsala förekommer inte så mycket graffiti. Enligt några Uppsalamålares redogörelse så går intresset för konstformen i vågor. Och hos polisen menar man att förekomsten av skadegörelse i form av klotter är som störst i samband med skolstarten och under sommarlovet. I Uppsala finns det inte så många stora muralmålningar utan det är mest så kallade tags, namn som snabbt sprejas på en vägg, ofta i en eller ett par färger. För den oinvigde är det varken snyggt eller särskilt intressant och av det stora flertalet betraktat som klotter.

– Vad det gäller klotter så har vi hundra procent nolltolerans. Vi har bland annat en handlingsplan mot klotter där vi fastslår att allt klotter ska bort inom 24 timmar. Men vi på kommunen är inte principiellt emot graffitin som sådan. Den kan vara både fin eller ful och en och annan byggnad skulle säkert behöva piffas upp med lite färg. Men allt måste ske under ordnande former. Man får inte rita på väggar utan tillåtelse, säger kommunalrådet Stefan Hanna som bland annat är ordförande i gatu- och samhällsmiljönämnden.

Enligt Stefan Hanna har, såvitt han vet, inte kommunen fått ta emot en förfrågan om att upplåta en laglig vägg. Skulle så ske, menar han, så finns det möjlighet att ordna det så länge det sker under ordnade former och om alla berörda instanser har godkänt förfrågan.

Annons

Rekommenderade artiklar

Protestsångaren som vägrar att sluta

Mikael Wiehe gav i torsdags en konsert på ett fullsatt Parksnäckan i Stadsträdgården. Uppsala Fria träffade den folkkäre artisten för att prata om hur han ser på förhållandet mellan musik och politik.

Krigsduvor före lerduvor

Nya filmprojekt planeras under Uppsala kortfilmsfestival. Under vinjetten kortfilmspitch fick sex deltagare presentera sina filmidéer inför en jury och tävla om prispengar på 25 000 kronor. Och vinnaren blev…

Hallå där…

… Dag Heyman som sitter med i styrelsen för kulturföreningen Projektil som i förra veckan hastigt fick flytta ut från föreningens lokal vid Vaksalagatan i centrala Uppsala.

Strindberg och Ibsen möts i natten

Litterära giganter i ett fiktivt möte. Ungdomar som berättar sina historier om ett liv som import. I höst bjuder Gottsunda dans och teater på nyskrivna pjäser på temat migration.

Naket fortfarande lika aktuellt

Naket kittlar och lockar. Oavsett ålder och tidsepok så är den nakna kroppen alltid högaktuell. Ett ämne som lockade storpublik under kulturnatten.

© 2014 Uppsala Fria